jag tänker tidigt på morgonen. . .
Jag har gjort en liten studie om syskon (är lite av en foskare/proffesor på ledig tid). Jag har kommit fram till att i familjer där det finns 2 barn är alltid barnen totalt olika i sättet. Jag har studerat ett par syskon & alla kan sättas in i två fack.
Den som är uttåtriktad & pratglad & lite äventyrslysten & något mer åt det optimistiska hållet.
Den som är tystlåten & blyg & mer hemmakär & något mer åt det pessimistiska hållet.
Okej, nu började jag tänka på några sysonpar som detta faktiskt inte stämde in på (alla studier kan ju inte vara vattentäta). Men i dom flesta fall i alla fall kan man anväda sej av dessa två fack.
Hur kommer det sej egentligen? Är det liksom inbyggt att man ska komplitera varandra? Eller är det något som kommer med tiden? I dom flesta relationer (mellan vänner, mellan partners, mellan förälder & barn osv.) kompliterar man ju varandra. När den ena är ledsen tröstar den andra & håller modet uppe. När den ena är rädd blir den andre modig. När den ena är orolig blir den andre säker.
Kanske det är så med syskon också. Man finner sin roll efter några år & tillsammans kompliterar man varandra för att få en jämn stapel av alltihopa.
Vad tror ni? Har jag rätt?
Dessa två är också olika till sättet. (observera att Nova är morfar look-a-like idag med flanellskjorta & hängselbyxa).
