laceup

Plötsligt bara flög tiden förbi här i afton & Tomas & Nova tog sej inte iväg fören 21.00. Alvin tog sej en ordentlig tupplur där på eftermiddagen & början på kvällen. Vaknade & åt lite glass med glatt humör. Men så plötsligt blev han sämre. Helt utslagen. Troligen en slempropp då han blev bättre efter inhalation. CRPn har stått still så kanske vi vågar oss på att hoppas på förbättring!

Haft ett givande samtal med doktorerna på kvällen. Som sagt uppskattar jag vekligen dom som tar sej tid. Vi pratade reserver. Lite hull att ta ifrån. Om Alvins drastiska viktnedgång. Om dom onda cirklarna han hamnar i med käkningarna. Ideer. Mediciner.
Har nog redan nämnt de, men när man har så tät kontakt med sjukvården är det verkligen skönt att personalen vet vem man är. Direkt man ringer & säger 'hej det är Alvins mamma'.
Dom låter alltid oss vara med & bestämma kring vården. Lyssnar & litar på vårt omdömme.
Klart det finns sådana kallade 'rötägg' som man bara inte går ihop med. Tur att det är få på en sådan stor grupp människor!

Många gånger kan man börja tycka illa om tex. en doktor bara för att han hade oturen att få delge en dåliga nyheter. Hände mej när Alvin var någon månad gammal & hade epilepsin Infantil Spasm. Han hade gått jag tror en vecka eller så på behandling dagligen här på sjukhuset. Till sist blev resandet ganska jobbigt så vi frågade om detta inte kunde skötas på vårdcentralen på byn. Så vi blev skickade dit för daglig spruta & blodtryckskoll eftersom medicinen kunde ge högt blodtryck. Första dagen på vårdcentralen & det började med att personalen mer eller mindre blev livrädda för att Alvin var så liten. Vilket gjorde mej nervös & irriterad över att dom inte kunde sköta sitt jobb proffisionelt. Sedan hade dom problem att ta blodtrycket & det slutade med att dom skickade oss till sjukhuset. In & denne stackars doktor kommer in & meddelar att det nog är bäst att vi fortsätter med daglig vård på sjukhuset. Jag blev fullkomligt galen & tyckte han överhuvudtaget inte hade någon medkänsla eller förståelse över vad det innebar för oss att åka dessa 6 mil totalt varje dag. Att en vårdcentral kan ha sådan outbildad personal som knappt vågar sticka ett barn i benet vilket dom garanterat gör varje dag på vuxna (sådan stor skilland är de ju inte föutom storleken på benen). Ja den ilskan fick han också över sej fast det inte rörde honom egentligen.
Efter det hatade jag honom & tyckte han var värdelös som doktor. Tills för kanske 2 år sedan då jag insåg att han faktiskt bara gjorde sitt jobb den där dagen. Först då kunde jag se att han förmodligen är en av dom bästa doktorerna vi träffat. En med mycket kunskap. Men dessutom med mycket medkänsla & empati.

Vi har varit med om många misstag som begått av sjukvårdspersonal. Vi har misstrott sjukvården. Hatat den till viss grad däremellan. Vi ger alltid Alvin hans mediciner själva för att vi litar mest på oss själva. Dom vi inte får ger själva ifrågasätter vi, rätta doser o.s.v. Detta tillföljd av misstagen. Vi sätter stopp när det inte känns rätt.
Men det är väl så att man ska lyfta fram det positiva också?!