det där med hjälpmedel
Idag besökte vi vår första hjälpmedelsmässa. Mycket att titta på (& godis att stoppa i sej som alla utställare bjöd på). Vi var där främst för att kolla på en manick som heter innowalk. Det är en ståställning som tar steg åt en. Du tar dej inte framåt utan står stilla.
Nedan kan ni läsa ett utdrag från eofunktions hemsida om innowalk;
Innowalk – ett litet steg varje dag
Regelbundet användande av Innowalk® kan förbättra rörlighet, reducera spasticitet, förebygga smärta och bibehålla/öka ledrörlighet. Det kan också ge ökad blodcirkulation, hjärtfrekvens och anding och förbättra mag-tarmfunktion och sömnmönster.
Visst låter det onekligen bra?! Den skulle dessutom ersätta ståskalet eftersom denna fyller samma funktion, alltså att belasta skelettet & därmed göra det starkare. Men som texten lyder är det en manick som hjälper till på många områden.
Det är en dyr manick, närmare bestämt kostar den 150.000 kronor.
Jag har tidigare berättat om landstinget & deras hjälpmedels inköp. Att man först måste ansöka om rätt att testa de inköpta hjälpmedlet. Om det då inte passar måste man ansöka om rätt att testa ett annat.
Men det finns fler regler än så. Man köper inte in hjälpmedel som räknas som fritidshjälpmedel (som tex. om vi vill köpa en cykel som vi kan skjutsa A på, eller en special gunga till A) eller träningshjälpmedel.
Innowalk räknas som träningshjälpmedel. Alltså kommer den förmodligen aldrig att bli upphandlad. Därmed får man stå kostnaden själv.
Jag blir så förbannad att det kokar i kroppen. Vad tänker man? Att A på grund av sitt rörelsehinder ska måsta sitta i sin rullstol? & trots att hjälp finnes inte ska få de. Att en anledning är att det kostar för mycket. Men barn utan rörelsehinder kan man strö pengar omkring. Med fotbollskolor & allt annat.
Sedan ska man som förälder till ett handikappat barn vara stenrik. Miljonär & mer där till.
Micke & Luiza, vi har mycket att stå i då ni kommer upp! Dags för lite krig. Dags att kämpa!
