laceup

Känslorna just nu; frustration, ilska, ledsamhet, tomhet, stress.

Men krigarsjälen har växt sej större & just nu tror jag den kan ta alla möjliga smällar. För nu jävlar ska dom få höra. Jag ska kämpa som om det vore min sista fajt.

Var just på väg på affären tillsammans med A, N & syster. A i sin rullstol. Vi hann gå vår gata ut innan jag & A var tvugna att vända hem igen. Han kan inte sitta i rullen. Nacken blir spänd & huvudet dras åt vänster, axlarna tar i nackstödet & benen spänds. A blir frustrerad & jag blir stressad & gråter då vi kommer hem.

Jag önskar jag kunde förklara i ord hur jag känner, men det är så stort & så svårt att med ord förklara. Jag blir arg för att A inte kan få en rullstol som funkar för honom. Jag blir arg på dom som bestämt reglerna att man måste testa denna rulle först trots att ens behov behöver mer. Jag blir arg på arbetsteraputen som inte kan hjälpa mer. & det är fel, eftersom hon måste rätta sej efter reglerna också. Jag blir arg på förlossningsläkaren som förlöste A. Jag blir arg på mej själv som inte kan hjälpa A bättre.

Jag blir ledsen då A inte kan vara ute som alla andra & njuta av våren som är på väg. Jag blir ledsen då jag ser A vara ledsen.

Jag blir stressad då jag ser A spänna sej. Då jag vet att vi inte kommer kunna gå på affären.

Så vi vände som sagt. Gick hem, jag grät & klädde av A sina overall. Satte mej vid datorn & skrev ett mejl till arbetsteraputen. Skrev precis vad jag känner, precis vad jag anser & precis vad jag nu kämpar för. Jag skrev att rullstolen lämnar vi tillbaka på tisdag då vi ska & bada. Den vill jag inte se mer. 
Imorgon ska jag ringa alla möjliga människor jag kan få tag på. Alla dom där människorna som har något med detta att göra. Boka in möten om det så behövs. Så dom får träffa A. Så dom för en gångs skull förstår vad han behöver. Mejla hans doktor & höra med henne ifall hon kan skriva något form av intyg, ett intyg som förklarar hans handikapp ordentligt. För dom tycks inte förstå.

Äh, nu är denna dag förstörd.