laceup

En ny startat blogg behöver en ordentlig presentation. Ni som tittar in från min tidigare blogg kan hoppa över detta om ni känner att ni redan allt vet & vänta på ett spännande inlägg. Ni andra får mer än gärna kika igenom mina rader & lära känna mej.

Jag är en tjej, eller kvinna. Hursom är jag tjugotre år fyllda & inom några månader står det en fyra bakom tvåan. Jag bor i en liten kommun i Norrland. I ett stor hus, rött med vita knutar. Jag huserar inte själv i huset. Huset består av tre våningar. Botten plan där jag & min familj bor, andra våningen där två lägenheter finnes. I ena bor min syster med sin sambo. I den andre bor min far. På tredje våningen har vi vinden, som jag fortfarande inte vågar besöka helt själv, trots att jag bott här hela mitt liv förutom ett uppehåll på något år.

Min familj då, den som jag & min sambo skapat, består av oss två då plus två barn. Två små guldklimpar med lockigt hår & vackra ögon. En pojke, A, som fyller tre år i april. En flicka, N, som fyller två år i juni. Dom är väl planerade, efterlängtade & älskade.

Vår vardag, vårt liv ser ganska olikt ut motför många andra barnfamiljer. Vår son föddes tidigt en morgon i april efter en lång förlossning. Slutet blev för jobbigt för mej & förlossningsläkaren beslutade att hjälpa A ut till världen med sugklocka. Det beslutet förändrade allas våra liv. Läkaren drog A med sugklocka tjugofem gånger innan han äntligen kom ut. Ni kan säkert förstå att tjugofem gånger är alldeles för många gånger, tre-fem gånger ligger riktlinjerna på. Läkaren obegripliga handling gjorde att A drabbades av syrebrist & till följd av det har han omfattande hjärnskador, en cp-skada. Dessutom en hjärnsynskada på grund av två blödningar på syncentrat.
A har inte lärt sej gå själv ännu, men går med stöd från oss. Han har inte lärt sej sitta själv eller prata ännu heller. Men han sitter fint i vår famn. & han svarar ja på frågor genom att blinka en längre stund.
A har problem med spastisitet. Det vill säga att han muskler blir spända. Det utlöses bland annat av känslor. Därför har han fått en hockypuck inopererad i magen. Vid sidan av naveln. Hockypucken är en medicindosa egentligen. Den potionerar ut muskelavslappnade medicin. Medicindosan är lika stor som en hockypuck, därför kallar jag den så här i bloggen. Han har även en knapp på sin mage. I den får han mat, sondmat. När han var runt nio månader slutade han äta själv & smakar nu endast små skedar med olika saker. En hel godisklubba dock slinker utan problem ner.
A är en riktig kämpe. Det säger jag inte bara för att han är min son, det vill säga mitt allt, mitt liv. Utan för att det verkligen är så. Först & främst klarade han sej igenom förlossningen. Han har tagit sej ur en dubbelsidig lunginflammation som var nära på ta hans liv. Han vaknade upp efter respiratorn dragits med ett enormt leende på läpparna. Som inget hänt. Han är nästintill alltid glad. Lycklig. Det är få saker här i livet som drar hans mungipor nedåt. Han är väldigt duktig på att lära sej saker & hans utveckling går ständigt framåt. Vi, jag & T, är fullkomligt säkra på att A förstår allt men bara inte kan uttrycka sej fullt ut. 

Så har vi då Lillan, N. Hon är liksom A ett planerat barn. Hon var planerad redan då A låg i min mage. Det var vår önskan att få barn tätt & vi är evigt tacksamma att det blev så.
Hon förlöstes med planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla. Hon kom ut med höga toner & bestämd vilja. Mycket mörkare än sin storebror. N är ett livligt barn som pratar för fullt & lära sej fort. Hon är tuff men skickar trots detta ofta storbror på saker hon känner sej lite osäker på (tur att storbror är en tuff kille som är rädd för mycket lite här i världen). Hon älskar sin bror väldigt mycket & är väldigt omhändertagande då det kommer till A. Hennes docka har också fått en knapp på magen, ett litet hål. Hon ger dockan medicin lite nu & då. Hon tycker inte det är något konstigt. Inte alls.
Hon tycker om att bygga pussel & bygga lego. Hon bygger ofta fåglar eller bilar som hon sedan leker ett slag med. Eller gunga. I gungan hon & A fått. Sväva från IKEA. Varje morgon startar med det. Dom gungar & skrattar.

N har just börjat hos dagmamman, hon tycker det är toppen! Barnen, barnen, barnen pratas det mycket om här hemma. Hos dagmamman är hon tre dagar i veckan. Dom tre dagarna är jag hemma med A som hans assistent. Jag & T är inte redo att sätta honom på förskola ännu eller ha utomstående assistent i hemmet. Jag & A badar på habiliteringen varje tisdag. A älskar det. Sedan planerar vi dom två andra dagarna väl. Jag har lite regler, såsom att jag absolut inte får utföra hushålls sysslor som städning eller liknande under dom dagarna. Inte ha kompisar hemma under dagen utan bara ägna mej åt A. Vi ska göra utvecklande saker, träna & utforska världen. Dom två resterande vardagsdagarna är A hos sin faster, dom avgudar varandra. Dom utforskar världen tillsammans dom med. A behöver komma ifrån hemmet han också precis som lillasyster. Som är hemma dom två dagarna från dagmamman. Då ägnar jag all tid åt henne.

Detta låter säkert som en annorlunda vardag. För oss är det inte det, för oss är detta helt naturligt. Vår vardag. Precis som din vardag är din vardag, precis som din vardag är din vardag.

Nu låter jag texten avta & ber er ställa frågor om ni eventuellt har några!